323 dagar sen jag kom hit första gången och ett år har snart passerat.

har haft en underbar helg med mina underbara tjejer och jag vet helt
ärligt inte hur jag ska klara mig utan dom nu när dom snart packar sina
väskor och lämnar staterna för att åka tillbaka hem till sverige. för hur
kommer helgerna bli utan er? hur kommer allt det underbara att kännas
utan dom underbara?

min semester i sverige var också underbar och hur underskattad är
inte en vanlig, hederlig svensk sommarnatt? att få träffa alla älskade var
så klart det bästa och det var skönt att se att allt var som vanlligt, fast
det var nog mest skönt att se det eftersom jag skulle tillbaka hit och inte
var tvungen att stanna i det gamla vanliga. trodde att det skulle bli svårare
att komma tillbaka till mitt hem här borta men så fort allt började rulla på
som vanligt så kändes det nästan som om dom underbara veckorna i
sverige bara varit en dröm. och jag älskar det här, så är det bara.

och förresten, hur kan man inte älska det? allt det vanliga som är alldeles 
vanligt fast ändå inte tråkigt. smithpoint, corona, musiken, vännerna,
shoppingen, värmen,gymmet, vardagen, fireflies, regnet, lukterna och allt
annat som är underbart. fast det jag älskar mest är allt som är random as
shit, sånt som man aldrig ser komma utan helt plötsligt händer det bara och
det blir till såna där minnen som värmer och gör ont på samma gång -  gör
ont bara för att jag vill tillbaka och göra det igenochigen. underbart galna
kvällar och nätter, vackra röster, oväntade sms och vältränade kroppar.



"tänk inte för mycket gullet. känner du att det känns bra med nån håll inte
igen utan kör. du lever bara en gång" - världens bästa mamma!